Att jag är en människa som tänker och analyserar allt är ingen nyhet, det är en sån jag alltid varit. Jag har alltid varit en betraktare till min omgivning. Min favoritsyssla är att analysera i synnerhet människor på djupet och försöka förstå varför de är som de är och vad de har för dolda undergömda drifter. Det är liksom inget nytt; Men det är en form av psykologisk tortyr att se allt i min omgivning som ett forskningsprojekt. Jag nöjer mig inte med ljumna svar på varför saker och ting är som de är, jag måste alltid söka efter svar och ifrågasätta allt och analysera sönder allt. Jag nöjer mig inte med ett hum till varför världen fungerar som den gör. Jag vill ha rationella förklaringar. Jag vet inte hur jag bara ska ”sluta tänka” eller ”tänka på något annat”. Jag vet inget annat än att ta till mig alla tankar och känslor intensivt..

Jag kan inte ens ta till mig när någon är arg och tar ut det på mig; Jag förstår att inget andra gör är på grund av mig som person utan att det bara är deras egna subjektiva reaktionsmönster, deras egna skugga som de själva inte ens är medvetna om. Det är delar av oss själva som vi inte vill kännas vid men som följer med oss överallt. Det är befriande att betrakta det på det sättet men det leder till att man tappar värde för saker och ting. Man ser bara saker som projekt och objekt. Det låter jättehemskt men jag ser bara människor som en produkt av deras känslor och olösta event som de måste bearbeta.

Det är på gott och ont, för det är också en extremt ensam känsla. Jag känner att jag kan förstå alla, men att ingen kan förstå mig. Men jag har slutat få folk att förstå mig för länge sedan. Jag har på något sätt blivit okej och accepterat att jag är missförstådd. Det är en form av narcissism att förvänta sig att alla ska vara som en. Jag har slutat försöka göra människor djupare än vad de mött sig själva, man slår i huvudet lika hårt varje gång.

 

blogstats trackingpixel

11

Shit vad längesen man var här inne och skrev något.. Inte likt mig egentligen för jag är en människa som älskar kommunikation och att känna mig stimulerad, vilket jag gör när jag skriver, för jag får något slags upplopp från mina tankar. Jag behöver en plattform där jag bara kan skriva av mig helt enkelt.. Men jag har bara inte stått ut med att jag har inlägg i den här bloggen från typ 2014/2015/2016 som vem som helst bara kan läsa. Jag känner att jag utvecklats såååå mycket från dem perioderna i mitt liv och det är motbjudande att läsa vad jag fick för mig att skriva LOL.. Jag var så omogen, så naiv och hade en stor del av hjärtat på handleden, på gott och ont. Inläggen kanske inte existerar i min värld såvida jag inte läser dem men det betyder inte att ingen annan kan läsa dem haha.. och jag känner verkligen inte att det är en person jag vill skylta med, mitt förflutna jag då. Det är konstigt det där egentligen.. För jag hatar allt som påminner mig om mitt förflutna. Jag kör samma ritualer med kläder och diverse andra saker som t.ex dofter. Jag kan varken se eller bära kläder som jag burit en period i mitt liv, för jag förknippar bara det till en massa minnen. Minnena behöver inte vara dåliga i sig, men det är bara det att jag aldrig vill gå tillbaka till det jag varit. Nu har jag i alla fall rensat den större delen av min blogg och det känns otroligt skönt haha..

Jag kan egentligen aldrig lita på mina tankar. Vilket man inte alltid ska göra, då man inte alltid ska tro på allt man tänker. Men jag är min största kritiker och jag känner bara att allt alltid kan korrigeras, göras bättre och det är på gott och ont det med.. Jag kan inte ens lita på att det här inlägget fortfarande är något jag vill ska visas för allmänheten imorgon, för då kanske jag vaknat upp och ändrat mig helt. Somsagt, komplex människa, fast ändå inte….

 

 

 

blogstats trackingpixel

My art

Här är lite Bilder jag illustrerat. Varje bild har en historia och en tanke bakom sig. Vissa bilder är jag inte alls 100% nöjd med vilket är en plåga för min perfektionism.. Men varje bild tar sån tid att fixa ihop, och det tänker jag inte heller slänga iväg. Det jag älskar med konst, Alltså ritningar/målningar och allt sånt är att det inte är lika, känslomässigt promuskiöst(?) som att t.ex skriva.  Haha. Nej men, alltså att skriva är så himla bokstavligt typ. Man har det liksom framför sig. Medan konst kan vara lite mer av ett mysterium.. Det kan ju text också vara iförsig.

 

” Children of the sun ”

”You are the universe” i betraktarens ögon, var det va?

”on top of the World”

” Married to the Money

(Jag HATAR spotlifes skrivbord, kan inte skriva bildernas caption ovanför :( )

{"total_effects_actions":0,"total_draw_time":0,"layers_used":0,"effects_tried":0,"total_draw_actions":0,"total_editor_actions":{"border":0,"frame":0,"mask":0,"lensflare":0,"clipart":0,"text":0,"square_fit":0,"shape_mask":0,"callout":0},"effects_applied":0,"uid":"62764A22-9E29-427F-9B6E-215E17ADE76A_1487880047126","width":662,"photos_added":0,"total_effects_time":0,"tools_used":{"tilt_shift":0,"resize":0,"adjust":0,"curves":0,"motion":0,"perspective":0,"clone":0,"crop":0,"enhance":0,"selection":0,"free_crop":0,"flip_rotate":0,"shape_crop":0,"stretch":0},"source":"editor","watermark":true,"origin":"gallery","subsource":"done_button","height":820,"total_editor_time":131,"brushes_used":0}

{”total_effects_actions”:0,”total_draw_time”:0,”layers_used”:0,”effects_tried”:0,”total_draw_actions”:0,”total_editor_actions”:{”border”:0,”frame”:0,”mask”:0,”lensflare”:0,”clipart”:0,”text”:0,”square_fit”:0,”shape_mask”:0,”callout”:0},”effects_applied”:0,”uid”:”62764A22-9E29-427F-9B6E-215E17ADE76A_1487880047126″,”width”:662,”photos_added”:0,”total_effects_time”:0,”tools_used”:{”tilt_shift”:0,”resize”:0,”adjust”:0,”curves”:0,”motion”:0,”perspective”:0,”clone”:0,”crop”:0,”enhance”:0,”selection”:0,”free_crop”:0,”flip_rotate”:0,”shape_crop”:0,”stretch”:0},”source”:”editor”,”watermark”:true,”origin”:”gallery”,”subsource”:”done_button”,”height”:820,”total_editor_time”:131,”brushes_used”:0}

IMG_4572

 

IMG_4574
IMG_4577

IMG_4578IMG_4575

IMG_4576

blogstats trackingpixel

Splittrad

Jag vill inte come off som för aggressiv, men är det något jag hatar så är det när människor ska ställa mig frågan ”Vart kommer du ifrån?” Och då är inte syftet i frågan om jag kommer ifrån Stockholm, Malmö eller dylikt.. utan,Vart kommer du Egentligen Ifrån?

Kan det vara så att jag avskyr den frågan för att jag själv inte ens vet vad jag ska svara? För att den påminner mig om min identitetskris?

Jag har liksom hamnat i mellantinget. Jag kommer aldrig känna mig hel i mina föräldrars kultur, för det är just Mina föräldrars. Jag har bott i Sverige i hela mitt liv och jag vet inget annat. Jag älskar Sverige, men ingenting får mig att känna mig så pass utanför som kommentarer som lyder ungefär såhär ”- Vad bra svenska du talar, är du halvsvensk?”
VARFÖR skulle jag inte tala bra svenska? Något annat vore väl konstigt? Även fast jag vet att det är en harmlös kommentar.. Svenska är mitt hemspråk och det är något jag alltid talat.

Vi (inklusive jag) är snabba på att dömma ut andra med att ställa frågor om nationalitet för att få någon slags uppfattning, men vi glömmer bort att alla människor är egna individer..

Det är jobbigt att ständigt känna sig splittrad mellan två världar och kulturer.. ibland brukar jag komma på mig själv när jag föreställer mig hur skönt det skulle vara att känna tillhörighet någonstans utan att bli ifrågasatt.

Men det är lugnt. Jag är inte jätte för nationalism ändå. Även fast jag står åt höger…

blogstats trackingpixel